esmilia

det är så sjukt att vi en gång faktiskt stog så nära varandra. jag visste alltid att jag kunde vända mig till dig, no matter what. du va alltid den man saknade, den man inte ville vara utan en enda dag. jag vet, vi bråkade mycket. men när det verkligen gällde så var det ingen tvekan, du ställde alltid upp. men nu då? jag vågar knappt ringa dig, jag vågar inte visa hur jag känner längre. för jag vet, jag vet att du inte har ork eller energi att lägga ner för mig. jag vet hur det är, jag gör verkligen det. jag försöker finnas där för dig, men det är inte så lätt när du aldrig har tid för mig. du kan inte ens lägga ner 5 minuter på att lyssna på mig, lyssna på vad jag har att säga. ''jag kan inte prata just nu'' ''okej, vad gör du då?'' ''..dricker öl'', det är rent ut sagt förjävligt. jag har alltid fått höra att vi är så söta tillsammans, så lika. men det är som att vi inte känner varandra längre. att gå från att träffas och/eller prata varje dag, till att inte ha varken pratat eller träffats på snart två månader. jag vet att det inte spelar någon roll för dig, att du inte bryr dig. men har du ängnat en enda tanke på hur det är för mig? att du kan sjunka så lågt. jag vet, dina vänner har alltid kommit först, det är ju tyvärr så för dig. men för mig kommer alltid familjen först, alltid! och det är inte lätt, det är verkligen inte det. men hey, jag orkar inte lägga ner mer tid på att ens undra, undra hur det hade varit ifall inget av det här hade hänt. vi ses iallafall på julafton ..
den näst sista meningen har ingenting med resten av texten att göra.